Börjar allavarligt fundera på om jag på sistone kännt mig ensam, deprimerad eller självmordsbenägen? eller i alla fall haft en vilja att skada mig själv?
För en stund sen klädde jag glad i hågen på mig gympaskorna och begav mig ut i friska luften. Efter sisådär 200 meters effektiv promenad höll jag på att slå ihjäl mig. Första gången. Under min 50 minuters promenad höll jag upprepade gånger på att falla och slå ihjäl mig! Ni kan tro glädjen jag kände när jag ramlade in genom dörren till min lägenhet och insåg att jag hade klarat mig hem helskinnad!
Knäna skakade något fruktansvärt av ansträngningen att hållas på fötter och en och annan muskel känns nu en aning sträckt...
Om jag njöt av min uppfriskande promenad? Javisst! jag behövde ju inte sitta med näsan fastklistrad i tentboken i alla fall.
Av någon anledning valde jag att göra min promenad när solen gått ner och graderna börjat sjunka. Så smart av mig då! Jag kunde ju gått ut lite tidigare på eftermiddagen när solen stod som högst och det garanterat var plusgrader, men nej.
Antagligen skulle jag då ha försökt dränka mig i vattenmassorna på vägen....
