När man är liten vet man precis vad man vill bli när man blir stor. Man vill bli prinsessa eller brandman eller polis. Man vet också att man inte vill äta mat, och absolut inte sova. Man drömmer, fantiserar och funderar. Långsamt...i takt med att tiden går börjar man tvivla på sig själv. Man vet inte vad man vill bli eller göra, man sover mycke och länge. Och drömma, det har man slutat med för länge sedan.
Ibland skulle det vara rätt så skönt att vara en viljestark tvååring med allt klart, vad man vill och inte vill. Att vara så "gammal"som jag är nu medför bara svåra val och omöjliga funderingar. Men det är väl så det ska va antar jag. Att man inte vet, att man inte ska veta.
När man vet, då vat man! Men när man tror, då kan allt ännu hända.
